Har du gamla sättrabilder i byrån? Dela med dig till vår hemsida!

Långt innan Bygatan och Storköket skapades


Britt-Maries minnesvärda barndom

”Jag och min syster var med mamma när hon arbetade i Storgården, Lövdala, Midgård och Hagen. Pappa var först vaktmästare sedan arbetsledare, han körde även varor med lastbil från Sättra till vad jag tror var Slakthusområdet vid Globen.”
”Vi bodde först ett par år i Storgården innan vi tillfälligt bosatte oss på Tofta under två år. När jag fyllde sex år flyttade vi tillbaka till Sättra eftersom mina föräldrar arbetade där. Vi bodde i ett gult vackert putsat hus med valmat tak, namnet på vårt hus var Videbo. Här fanns "Trädgården" växthuslängorna där det odlades grönsaker som melon, tomat och gurka, i vissa av växthusen och utanför odlades det blommor på långbord. Vid jul gjordes vackra julkorgar med målade och glittrande dekorationer på. Trädgårdsmästarna var duktiga för gladiolusarna kunde uppnå 1,2 meter i höjd, och alltsammans såldes både till personalen och in till Stockholm. På åkrarna fanns rader med hallon, vinbär, brysselkål, rovor samt dill och potatis. Det fanns också jätteträd med olika sorters päron och körsbär samt äppelodlingar. Där fanns flera olika villor inom området med vackra gamla namn som Solbacken, Storgården, Borgen, Midgård, Nygård, Hagen, Gläntan och Sjövillan för att nämna några.
Inom området ordnades varje år stora och trevliga fester på högtidsdagarna vid midsommar, skördefest, lucia, jul och 1:a Maj i Sörgården.  Där serverades kaffe med dopp och gräddtårtor på långbord med vita dukar det var både luciatåg, lekar, pianospel, dikter (som vi barn fick läsa) och musik av spelmän på scenen. "LADUGÅRN" var jag särskilt förtjust i eftersom där fanns fyra arbetshästar och jag hade tillåtelse att låna dem precis när jag ville, min favorit var dock "Bläsen" en ardenner som var en jättehingst, vi galopperade runt barbacka på vägarna i området. Den finaste tiden var alltid under våren då man kunde höra sjöfåglarna från Mälaren i fjärran och när all personal samlades för bränning av gräsytorna runt Nygård - ja då var det VÅR!
Allt detta sammantaget och med mängder av olika intryck har gjort att mitt bildsinne utvecklats till den jag är idag, med den allra största kärlek till djur och med en alldeles särskild känsla till naturen skapar jag nu mina bilder/mönster från minnen av min barndom av djur, natur, historia och detaljer från där som "tidens tand" lämnat sina spår.”
www.brittmariefrisk.se

loading...


"Pappas" hyllning till Sättra gård

Nils Hörnestam utnämndes till föreståndare/chef när Landstinget tog över verksamheten på Sättra gård i början 1970-talet. Han var enligt tillförlitliga vittnen en mycket uppskattad chef som fick smeknamnet "Pappa". Texten, som är ett utdrag, har bland annat varit publicerad i Elisabet Tegners "Inventering av kulturhistoriskt intressant bebyggelse inom Ekerö kommun".

"År 1926 reorganiserades stiftelsen Stockholms läns Praktiska Hushålls­skola och för dess räkning uppfördes en mycket förnäm och praktisk byggnad på Sättra, först kallad Hushållsskolan, sedermera Storgården. Parallellt med denna hushållsskola där unga flickor från olika delar av landet fick sin grundläggande utbildning i hushållsgöromål drevs ett pensionat, besöksfrekvensen var dock låg, kanske främst beroende på dåtidens dåliga kommunikationer, och 1938 avvecklades rörelsen. Byggnaden övergick då att bliva centralbyggnad för barnkolonion, och är alltfort centralen för kök, förråd, kontor m.m.
I över 50 år har Sättra varit en social institution för olika kategorier av handikappade, sedan 1947 är det ett arbets- och sysselsättningshem för psykiskt handikappade män i åldern 20-85 år. Här försöker vi ge våra skyddslingar den trygghet och den hemkänsla de så väl behöver men som de kanske saknat under sin uppväxttid i storstaden med dess jäkt och hets. Delvis helt nya riktlinjer har också varit normgivande vid skapandet av nuvarande institution. ”Frihet under ansvar” har varit den bärande tanken, i små enheter om 12-15 i varje villa skapar ”pojkarna” som vi kallar våra klienter, under ledning och tillsyn en mycket god hemmakänsla och trivsel. Ofta se vi dem ströva omkring i skog och mark och njuta av all den naturens skönhet som Skaparen i ymnigt mått skänkt Sättra gård.
Till sist ett utdrag ur en officiell inspektionsberättelse: ”. . . Intrycket av hela anläggningen är synnerligen fördelaktigt. Förläggningar, fördelade på ett stort antal byggnader, ha en standard som ställa dem i toppklass inom hela landets vårdorganisation. De hygieniska anordningarna framstående. Arbetshemsverksamheten ligger på en hög nivå även för det klientel, som icke kan deltaga i jordbruksarbete ...”

 

Bilden är troligen från 1920-30 talet då Ludvig Kihlqvist drev Sättra barnkoloni.


Riksantikvarieämbetets Fornsök på Sättra

På Riksantikavrieämbetets webbsida för fornfynd i Sverige finns några "fynd" från Sättra gård:
"Grav (?), söndergrävd, rund ca 6-7 m diam. Belägen ca 10 m NNÖ om Adelsö 245 och ca 15 m SSV om Adelsö 244, (den mindre hästhagen mellan Fritiden och vägen mot Bygatan). Vid dikesgrävning lär man även ha hittat två vikta svärd i detta område. Lämningen har identifierats av Alsnu Skeppslag. (RAÄ dnr 326-176-2009). Svårbedömd p g a skador, däför bevakningsobjekt (RAÄ dnr 326-176-2009). Registrerat 2009-02-02.
I byviken vid nära piren finns två större pråmvrak (ca 20 gånger 5 meter): Innehavaren av Sättra gård, Ludvig Kihlqvist, hade under 1920-talet skaffat sig två pråmar för att frakta plank från Stockholm till bygget av Sättra barnkoloni. När det var färdigbyggt sänkte han pråmarna i Byviken. Registrerat 2008-05-13.
Norr om piren utspelade sig detta: "Händelseförlopp: 1923-1924 blåste Helga upp mot berghällen i strandkanten vid Sätra brygga på norra Adelsö. Hon blev stående på grunt vatten. Med hjälp av en bogserbåt drogs Helga loss. Hela fartyget följde med, förutom bottenstocken, som blev liggande kvar på platsen, inkilad bland strandstenarna. Helga höggs upp på platsen". Registrerat 2008-05-13.

Sjövillan (originalet)
Solbacken
Hagen
Herrgården med flygel / alla växthus / nystädade Bygatan

Sättras historia

Sättras historia från forntid till nutid har skrivits av en av Adelsös främste historievetare, Ville Jacobsson. Texten som är skriven för att framställas muntligen har tidigare framförts vid Adelsö hembygdslags träff på Sättra.

Forntid
Till skillnad från flertalet gårdar på Adelsö saknar Sättra forntida gravfält eller andra fasta fornlämningar. Ett enda fynd är känt, två svärd som hittades vid dikesgrävning 1886 och som daterades till 800-tal. Det är möjligt att de hört till en grav som blivit förstörd. Till forntid kan kanske också knytas namnet Sättra som ju kommer av säter, och betyder utmark till en gård. Kunsta har ibland  föreslagits som närbelägen gård.

Medeltid
Oavsett vilken gård Sättra kan ha varit säter till ursprungligen så behöver vi inte tveka om vart det hör under medeltiden. I arbetet ”Det medeltida Sverige” nämns Sättra första gången 1449, då kung Karl Knutsson Bonde återköper sitt arvegods som hans styvfar hade sålt. Och vad är arvegodset? Det är Tofta med tillhörande gårdar bland dem Sättra som varit i hans förfäders  ägo sedan det på 1200-talet skänktes av kung Valdemar till hans morfars farmors far Sigmund Keldorsson. En av de mest kända ägarna var Karl Knutsson Bondes morfar Karl Ulfsson Sparre, herr Karl till Tofta, som faktiskt också bodde där.
Sista omnämnandet av Sättra i DMS är från 1559. Då består Sättra av två  gårdar, en större och en mindre, båda med tillgång till god timmerskog och
gott fiskevatten. Då har godskomplexet Tofta hunnit vara i Gustaf Vasas ägo och räknats in i det enorma antal gårdar som han lade beslag på och kallade ”arv och eget”. Under  hans söner blir arv-och-eget gårdarna kronans egendom och så är det när vi kommer fram till 1600-talet och möter människor som vi vet mer om.

1600-talet
Säkert vet de flesta något om att Sättras historia är förknippad med drottning Kristina. Så det kanske kan vara på sin plats att nämna något om den tiden och några av de människor vi möter då.
När Gustaf II Adolf på 1620-talet drar in Sverige i det som skulle komma att kallas trettioåriga kriget och som skulle komma att göra Sverige till en stormakt var Stockholm, som då bestod av staden mellan broarna,  fortfarande en liten oansenlig medeltidsstad med torvtäckta hus. En resenär som ser staden från Söders höjder beskriver den som ”ett grönskande fält ur vilket mängder av vita skorstenspipor stucko upp”. Några årtionden senare hade staden ändrat karaktär, de som tjänat pengar på kriget hade börjat bygga pampiga hus. En av de första som byggde ett sådant var Erik Larsson von der Linde. Det huset med sin rika dekor på fasaden och de två kanonpiporna som flankerar porten tror jag att alla har sett, Väster-långgatan 68.
Erik Larsson von der Linde var finansman och mångsysslare, gjorde sig en förmögenhet som vinimportör, fick för statens räkning hand om exporten från Falu koppargruva, då världens största koppargruva. För sina tjänster mot staten adlades han 1632 och tog namnet von der Linde. Sina sista år tillbringade han i Holland, där han skötte finansieringen av Sveriges krig. Om man som utländskt sändebud kom resande till Sverige var det naturligt att man skulle besöka Erik Larsson von der Linde. Så gjorde en fransman vid namn Charles Ogier som dessutom har skrivit en reseberättelse där han säger att det som främst var värt att nämna från resan  var besöket i Erik Larsson von der Lindes praktfulla hem, som var fyllt av tavlor och skulpturer, allt erövrat i krig säger han, för svenskarna själva brydde sig inte om att lägga pengar på sådant. Det andra han vill nämna är Erik Larsson von der Lindes lantställe Malmvik och det tredje han vill nämna är Erik Larsson von der Lindes förtjusande franskspråkiga döttrar.  En av dessa, Anna, hade turen att få en son 1626 samtidigt som en liten prinsessa föddes på Stockholms slott - en prinsessa som skulle bli drottning Kristina. Och Anna fick det stora förtroendet att bli  amma åt den lilla prinsessan.
I J A Almquists stora arbete Frälsegodsen i Sverige under stormaktstiden får vi veta hur Anna belönades för sitt uppdrag: Han skriver:  Sättra förlänades 26 febr 1628 på livstid till Anna von der Linde som varit drottning Kristinas amma och 1630 gifte sig med Didrik Mein, stamfader till den adliga ätten Granatenflycht. Kristina var alltså två år, då Anna fick Sättra och det bör alltså ha varit kungen och inte som ibland brukar berättas Kristina  som var givaren. Almquist  uppger vidare, att Anna hade Sättra kvar som förläning till sin död  i mars 1679. Då  övergick egendomen till att bli kronogods och  säterifriheten den haft sedan 1610-talet upphävdes. Men redan samma år fick Anders Lindhjelm Sättra som förläning. 1686 drogs dock förläningen in och räntan (skatten) från egendomen anslogs till landshövdingens lön. Om  Didrik Mein har andra källor uppgivit att han var borgmästarson från Tyskland och  blev kökschef  på Stockholms slott.

1700-1800-tal
Jag vet inte mycket om 1700-talet. Någon gång har Sättra skattköpts, d.v.s. att dess brukare fått köpa det från kronan. Lagen som medgav detta kom vid mitten av 1700-talet. I slutet av 1700-talet finns i alla fall på Sättra ett par vid namn Elias och Maria Brandel. Deras svärson Paul Gustaf Wahlöf tar vid efter dom. Han verkar ha varit en riktig storfräsare, han arrenderade även Bona, men det slutade i tragik. Hans hustru dog medan barnen ännu var små. Då lämnade han barnen hos svärför-äldrarna, gav upp jordbruket och flyttade.
I mitten av 1800-talet finns en arrendator under flera år, vem ägaren var är jag osäker om. Men från 1867 vet jag säkert.

Kapten Andersson
I min barndom hörde jag talas om kapten Andersson på Sättra med som jag minns det en blandning av respekt och munterhet. Att han varit en färgstark person kunde man förstå av en del anekdoter om honom. Vilhelm Andersson tillhörde de legendariska ångbåtskaptenerna på Mälaren.
I Lennart Rydbergs bok Mälarångare är han en av de mest nämnda befälhavarna. Han var född 1836 på Lovö, men redan på 1860-talet är han befälhavare på olika fartyg. Men om man tänker på vilken nymodighet ångfartygen var, så var det kanske naturligt att det var unga män som gav sig på att bli ångbåtskaptener. 1867 köper han Sättra och flyttar dit med sin familj. Och Sättra skulle han komma att äga i mer än fyrtio år.

Ludvig Kihlqvist
En dag 1909 får Andersson besök av en vän vid namn Ludvig Kihlqvist.
Han var född 1870 i Färentuna. Hans far hade varit rättare på olika gårdar, men Ludvig själv hade fått utbildning till folkskollärare. Av någon anledning hade han sedan övergått till att bli barnavårdsinspektör. Med tanke på vad man vet om hans arbete skulle han med senare terminologi antagligen kallats fosterhems-inspektör. Hur han var bekant med kapten Andersson vet jag inget säkert om, men hans föräldrar hade redan 1893 flyttat till Adelsö, där de köpt L:a Karlslund, stället som min farfar senare köpte och där jag nu bor.  Han hade alltså anledning att besöka Adelsö ibland och det  betydde ju ångbåtsresor. Även i sitt arbete som fosterhemsinspektör kan han väl  ha gjort åskilliga båtresor. Den här dagen 1909 lär Andersson ha sagt: Jag har tröttnat på Sättra, vill du köpa det av mig? Och Kihlqvist svarar: Då skriver vi genast. Och för 35.000 köper han Sättra.  Nästa gång han besöker Andersson ville denne efter påtryckningar från sina barn häva köpet, men Kihlqvist svarar då bara: Skrivet är skrivet.

Sättra barnkoloni
Sättra omfattade vid köpet en herrgårdsbyggnad med möjligen anor från 1600-talet, tre statarstugor, en fallfärdig ladugård och en smedja. Jordbruket var på 60 tunnland och härtill, det bästa, 400 tunnland mogen skog. Med inkomsterna av skogen satte Kihlqvist igång att bygga den institution som med tiden skulle komma att omfatta ett 80-tal byggnader. 1911 startade han Sättra barnkoloni där han i egenskap av barnavårdsinspektör ackorderade  ut barn till sig själv. Lite märkligt är att institutionen kallades koloni och inte barnhem. Men en gammal Adelsöbo, Arne Lunneskog, som växte upp på Sättra förklarade för mig att det antagligen berodde på att Sättra även tog emot sommarbarn. Som mest kunde då finnas 120 barn på Sättra.
Barnen bodde i villor som var och en hade sin föreståndare och sin personal och var i stort sett självständiga. Det man hade gemensamt var skolan. Sättra blev som ett eget samhälle med jordbruk, trädgårdsdrift, smedja, snickeri, affär m.m. och inte att förglömma även rederi. Man hade tre egna skutor.  Med dem fraktades bl.a. mängder av rivningsvirke från Stockholm. Kihlqvist ansåg det tydligen ekonomiskt att bygga av begagnat virke. Det påstås att en av villorna, Lövdala, var byggd av enbart dörrar. Två av Sättras skeppare, Lundgren och Dahlberg, blev f.ö. de första skepparna på Adelsös färja när den bl.a. på Kihlqvists initiativ kom till 1930.
1922 sålde Kihlqvist Sättra till Stockholms stad för 375 000:-. I uppgörelsen ingick att han fick optionsrätt på arrendet av Sättra och att han under sin livstid hade besittningsrätt till Herrgården samt en del kringliggande byggnader jämte 8 tunnland trädgårdsjord. Med den uppgörelsen kunde han fortsätta
verksamheten precis som förut. 1926 tog han initiativ till att starta en hushållsskola. Då byggdes den finaste byggnaden på Sättra, Hushållsskolan.  Det var meningen att skolan skulle drivas tillsammans med en pensionatsrörelse, men den rörelsen fick ingen  större framgång och 1938 upphörde skolan.  Ett bestående resultat kan man kanske ändå säga var att flera elever på skolan blev kvar som fruar på Adelsö. Det kan nog överhuvud taget sägas om Sättra, att Kihlqvist räddade Adelsö från den inavel som annars kunde drabba öar. När hushållsskolan upphörde blev byggnaden centralbyggnad på Sättra med kök, kontor m.m. och kallades sedan Storgårn.  
1935 startades Nygårds arbetshem. Där tog man emot vuxna grabbar som ansågs sinnesslöa. Dom fick arbeta i de olika verksamheterna på Sättra.
Men dom där Sättragrabbarna, som man kallade dom, var knappast sinnesslöa, kanske lite egna och försummade. Många var duktiga att arbeta och kom sedan till olika gårdar på Adelsö som drängar.
Under några år drev Kihlqvist alltså barnhem, hushållsskola och arbetshem. Över alltsammans var han själv chef och hans ord var lag. Det var nog Sättras storhetstid.
1946 hade barnbyn Skå kommit igång och barnen på Sättra flyttades dit . Kihlqvist frånträdde då Sättra och  fick  100 000:- i ersättning. Därmed  hade han  lyckats sälja Sättra två gånger kan man säja. Några år tidigare hade han köpt Hovgårdsberg och börjat bygga där. Nu flyttade han dit men han levde bara tre år efter det att han lämnat sitt livsverk.
Vi som är lite äldre minns alla diskussioner som var kring barnbyn Skå och dess grundare, Skå-Gustav Jonsson. Till allt nytt han ansågs ha åstadkommit hörde ”den lilla gruppens princip” d.v.s. att institutionen var uppdelad i mindre enheter. Sanningen är att Ludvig Kihlqvist var mer än trettio år före Skå-Gustav med det arbetssättet.

Sättra efter Kihlqvist
När Stockholms stad 1946 tog över blev Sättra  arbets- och sysselsättningshem för psykiskt handikappade. Det var en helt ny tid som började och med den nybygg-nation. Nya personalbostäder byggdes och en stor och välutrustad snickeriverkstad, som bl.a. tillverkade Adelsömöbeln, en trädgårdsmöbel som  fick stor spridning. Också skolan byggdes om och blev samlingssal utrustad med scen.
1971 kom så storlandstinget till och tog  över Sättra. Nu skedde ytterligare nybyggnation, Moderna bostäder för patienterna, ett modernt kök med matsal bl.a. Men  verksamheten hade nu ändrats, istället för arbetshem blev Sättra vårdhem, det medförde bl.a. att snickeriverkstaden lades ned  och att verkstadsbyggnaden istället blev dagcenter. När sedan en ny omsorgslag kom 1986  blev detta början till slutet för Sättra som institution.
1995 tog Ekerö kommun över verksamheten. Sättra kom att drivas i huvudsak som dagverksamhet men med ett fåtal vårdplatser.

2002 sålde landstinget egendomen till nuvarande ägare.

K V Jacobson